Min verklighet i Dubai — en plats där allt glittrar men inget glöder
Låt mig berätta hur det verkligen är att leva i Dubai. Inte som turist. Inte som influencer på weekend. Utan som någon som bott där, levt där, jobbat där och känt in hela platsens energi på riktigt.
Jag flyttade till Dubai med stora visioner. Inte för att festa. Inte för att jaga pengar. Utan för att göra det jag alltid gör — skapa liv, bygga något som ger människor välbefinnande, hjälpa naturen ta plats även i världens mest artificiella stad.
Jag drev Planticum där. Jag designade mina levande ekosystem.
Det är lättare att nå ut som entreprenör i Dubai än i Sverige. Folk svarar. Möten bokas snabbt. Jag satt till och med på Gucci’s huvudkontor och pratade ekosystem-design. Där är man nyfiken. Möjligheterna finns.
Men till vilket pris?
För Dubai lärde mig något väldigt brutalt.
Att frihet, självkärlek och moral inte går att köpa.
Att pengar kan köpa allt – utom frid.
Att vissa kvinnor är beredda att sälja allt för en Chanel-väska.
Att vissa män njuter av att förstöra kvinnor som en maktlek.
Och jag kan inte låta bli att undra…
Sen när blev kvinnans högsta dröm att bli någon rik mans leksak?
Sen när tappade vi värdet på vår själ?
Sen när började vi byta självrespekt mot yta?
Dubai ser ut som framtiden. Men känns som medeltiden.
Och det, min vän, är sanningen bortom filtret.
Allt har ett pris.
Och det priset blev min hälsa, min själ och mitt inre lugn.
För under ytan av skyskrapor, lyxbilar, Rolex och influencers med Bottega-väskor döljer sig något väldigt mörkt. En värld så långt ifrån välbefinnande som man kan komma.
Jag började se saker jag önskar jag aldrig sett.
Prostitutionen i Dubai är inte dold. Den är överallt. Five Palm Jumeirah? Prostitutionens epicenter. Alla vet. Alla blundar.
Det här är verkligheten. Dubai är inte bara glitter. Det är en marknad där kvinnokroppen är valuta. Där lycka är en fasad. Där människor säljer sin själ för status, pengar och ett par Louboutin.
En av de största hubbarna för prostitution. Kvinnor från hela världen flygs in – modeller, influencers, helt vanliga tjejer – som luras in i något de tror är ”ett drömliv” men som i verkligheten ofta handlar om Porta Potty-partyn. Ja… du läste rätt.
Män – ofta extremt rika män från kulturer där sex före äktenskap är förbjudet, där kvinnans kropp ska döljas – lever ut sina allra sjukaste fantasier. Förnedring på nivåer som är svåra att ens skriva ner. Bajsa på kvinnor. Urinera. Misshandla. Skicka hem dem med pengar i väskan och sår i själen som aldrig läker.
Och vad som skrämmer mig mest? Det är inte de kvinnor som gör det. Alla har sina val, sin kamp, sin anledning. Det som skrämmer mig är männen. Deras totala förvrängda bild av kvinnan. Förtrycket i deras kultur har gjort dem farliga. Monster i kostym.
När du växer upp i en miljö där all sexualitet ska tystas, där närhet och ömhet inte får existera öppet — då exploderar det någon annanstans. Och Dubai är epicentret för just den explositionen.
Jag såg också något annat.
Hur extremt många i Dubai inte lever lyxliv. Majoriteten är indier, pakistanier, bangladeshier som kämpar dag och natt, bor trångt, jobbar för slavlöner och knappt kan andas i stadens giftiga luft.
Jag gick in i Dubai med naivitet. Jag var gift med en man som hade pengar, jag behövde inte något från någon. Jag ville skapa ekosystem som helade människor. Jag ville sprida magi och liv. Men tro mig – jag kände mig som en alien. För här pratar vi om en stad där “välbefinnande” är att köpa en ny klocka. Där “healing” är en brunch för 5000 kr.
Jag kände hur varje cell i min kropp började skrika: här ska du inte vara.
Energin i Dubai var så tung att jag trodde jag höll på att bli galen.
Förstår du känslan när allt ser perfekt ut — men inget känns sant?
Där och då insåg jag: det spelar ingen roll hur mycket pengar som finns runt dig. Det spelar ingen roll hur många följare, väskor, lyxbilar eller samarbetsmöjligheter du kan få. Om din själ börjar vissna — då är inget av det värt någonting.
Dubai lärde mig mycket.
Det lärde mig hur lågt vissa kvinnor är villiga att gå för pengar. Det lärde mig hur skev världens syn på kvinnan kan vara. Men det lärde mig också att inget i hela världen kan ersätta inre frid.
Dubai är en plats där många söker lycka. Men där de flesta tappar sig själva.
Så om någon frågar mig idag: ”Trisha, varför lämnade du Dubai?”
Mitt svar är enkelt:
För inget glittrar lika vackert som självkärlek. Och inget är mer värdefullt än friheten att kunna andas — på riktigt.
