Jag var gift väldigt ung och levde under många år i en trygg struktur där min dåvarande partner tog det ekonomiska ansvaret. Det gav mig något ovanligt värdefullt—utrymme. Utrymme att utforska det som verkligen drog i mig.
För även om jag alltid varit driven och självständig, uppvuxen med en far som lärde mig om pengar, investeringar och ansvar, så fanns det en annan sida i mig som ville förstå livet på ett djupare plan.
Och det var där allt tog form.
Mitt fokus drogs mot det levande.
Växter. Jord. Smak. Sinnesupplevelser.
Jag lagade mycket mat, utforskade smaker, följde Michelin-kockar, läste, observerade. Det ena ledde till det andra, och en dag öppnade jag Guinness rekordbok.
Där såg jag något som stannade kvar.
Ett slutet ekosystem, skapat av David Latimer.
En glasbehållare som hade levt i decennier, nästan helt utan mänsklig påverkan.
Ett självförsörjande livssystem.
Det var något med det som inte gick att släppa.
Jag tänkte, låt mig prova.
Vid den tiden studerade jag biologi och botanik, något jag blivit uppmuntrad att göra för att fördjupa mig i det jag faktiskt älskade. Med den kunskapen började jag experimentera.
Små glasburkar.
Lite jord.
Några växter.
Jag använde allt jag fick tag i. Diskade ur gamla burkar, planterade, observerade.
Sakta började vårt hem förändras.
Köket. Vardagsrummet. Balkongerna.
Allt blev en experimentyta.
Min dåvarande man byggde sin karriär i högt tempo, medan jag försvann djupare in i en annan värld. Jag sådde frön överallt. Testade. Misslyckades. Försökte igen.
Han brukade skämta om att vi snart skulle bo i en djungel.
Och kanske gjorde vi det, på sätt och vis.
Men något hände i det tysta.
De slutna ekosystemen började leva.
Och när människor såg dem… stannade de upp.
De kunde inte alltid förklara varför, men något i dem kände att det här betydde mer än bara växter i en burk.
Jag fick alltid samma fråga:
Hur fungerar det?
Och varje gång jag förklarade, insåg jag att jag själv började förstå något djupare.
För det som sker i ett ekosystem… sker också i oss.
Varje dag händer förändring, även när allt ser stilla ut.
Tillväxt sker utan att vi ser den.
Allt rör sig, på en nivå bortom det synliga.
Det förändrade mitt sätt att se på livet.
Jag blev mer observerande.
Mer medveten.
Mer närvarande.
De små ekosystemen såldes slut snabbt i Bromma Blocks via Studio Flora, och Vattumannen som under den tiden låg på Drottninggatan.
Samtidigt växte något annat fram.
En inre riktning.
Precis som växterna i glaset sträckte sig mot ljuset, började jag känna samma rörelse inom mig. En vilja att förstå, att utvecklas, att nå något högre.
Det ledde mig in i meditation, i studier av olika traditioner, i det som senare blev min egen metod—Ego Death.
När jag för första gången delade den i Stockholm 2019, hade allt redan börjat falla på plats.
Ekosystemen var inte längre bara experiment.
De blev berättelser.
Om liv.
Om balans.
Om oss.
Med tiden utvecklades även själva planteringen.
Efter år av testande, observerande och finjustering skapade jag en specifik sammansättning av växter som fungerade i harmoni. En balans som inte bara överlevde—utan utvecklades.
Det blev signaturen.
Planticums sätt att plantera.
Så det som började som ett enkelt intresse…
blev något annat.
Inte planerat. Inte strategiskt.
Utan något som växte fram—precis som allt levande gör.
Ett slutet ekosystem är i grunden enkelt. Men det du ser i det… beror på hur djupt du är villig att förstå.
