Det finns en romantisk föreställning om trädgårdsmästare – som om vi vore vandrande uppslagsverk i gummistövlar, med alla svar prydligt ordnade som raderna i en fröpåse. Men sanningen? Den är mycket mer jordnära. Bokstavligen.
För varje gång jag sticker händerna i jorden inser jag hur lite jag egentligen vet – och hur mycket jag ständigt får lära mig på nytt.
Den här sommaren har varit… ja, låt oss säga livlig. Solen i Tyresö har gjort mig både brunare och fräknigare, och jag bär numera ett par nya ärr som souvenirer från olyckor, törniga buskar och våra små bevingade vänner. Myggbett ingår i paketet. Och visst, det kliar som attans – men när man tänker på att det faktiskt är mygghonan som suger blod för att kunna bilda ägg, ja… då känns det nästan som att jag donerar lite liv till en myggfamilj. (Det är hennes enda chans att bli mamma. Och vem vill stå i vägen för modersinstinkten?)
Jag har klippt häckar som sträckte sig 5–6 meter upp i skyn, fått svindel, nästan värmeslag och byggt upp en helt ny tomt från noll. Det har varit kämpigt, på alla sätt. Men nu sitter jag här, en septemberdag, när luften börjar kännas krispig och löven långsamt börjar skifta färg..
Lövens förvandling – naturens egen påminnelse om förändring
När dagarna blir kortare och temperaturen sjunker, drar växterna tillbaka sitt gröna klorofyll – som en konstnär som plockar undan sin duk. Då träder andra pigment fram: karotenoiderna som lyser i gult och orange, och antocyaninerna som glöder i rött.
Det är naturens sätt att säga: “Det är dags att släppa taget nu.”
Och visst, det finns något djupt poetiskt i det. Att se hur löven vågar förändras, hur de dansar bort i vinden för att ge plats åt nytt liv längre fram. Det påminner mig om varför Planticum existerar – för att vi alla bär på frön av förvandling, om vi bara vågar plantera dem.
Trädgård med känsla – inte bara kunskap
Nu när hösten står för dörren planerar jag att sätta massor av lökar. Och vet du, jag ser fram emot den där svalare luften – den som gör att man kan tänka klart och andas djupt utan att känna sig som en stekt sparris.
Någonting har hänt med mina ögon. De ser mer nu. Varje trädgård är som en tavla där nya idéer för plantering och design dyker upp som små ljusglimtar.
Planticum planterar inte bara med erfarenhet och kunskap – utan med känsla. Jag är mån om varje rotsystem jag håller i, vilken jord den ska få sjunka ner i och vilken energi den ska få växa med. För ja, jag tror på energi. Hur skulle man inte kunna göra det när växtriket är det tydligaste beviset på livets magi?
Fotosyntesen – växternas lilla mirakel
Gröna växter fångar solens energi via klorofyll i bladen.
De drar in koldioxid från luften, suger upp vatten från jorden och förvandlar allt detta – med hjälp av solljus – till druvsocker (glukos) och syrgas.
Druvsockret blir växtens egen energibank, som bygger blad, stammar och blommor. Syrgasen släpps ut och blir livsluft för oss alla.
Tänk på det en stund: varje gång du andas in, andas du in ett tack från en växt.
Och varje gång du planterar en växt… planterar du en ny chans för liv.
Så nästa gång du funderar på vad du ska plantera.. och varför.. tänk på att du inte bara sätter något vackert i jorden. Du sätter liv, energi och en liten bit av dig själv.
Och om du vill plantera med både hjärta och vision, så vet du var du hittar mig.
Planticum – där växter blir poesi.
